Min första jämthund Tarsan

Under en sommar tidigt sextiotal arbetade jag med markberedning åt Graninge på olika platser i Strömsvattudalen. Jag bodde i skogskojor tillsammans med skogsarbetare från trakten, många av dem var jägare.

Från flera olika håll berättades om en uppfödare i Västertjälen som hade fått fram otroligt bra gråhundar, själv hade jag ingen erfarenhet som hundförare, men deras historier gjorde mig allt mer sugen att prova.

En lördag i oktober när jag åkte hem och såg vägskylten till Västertjälen kunde jag ej hålla mej längre, åkte dit för att beställa en gråhundsvalp. Väl där visade det sig att minst två kommande kullar var tingade.
Men i ett bur stod en tvåårig jämthund Tarsan, den skulle jag få för valppriset vilket då var 600 kronor. Min tveksamhet var stor, han förklarade att hustrun ärvt uppfödningen av sin avlidne fader, själv hade han inte ens ett gevär, så hunden var oprövad. Den hade kommit till därigenom att han fått en jämthundstik, parat den men fått endast en valp, därför hade den blivit kvar.

Affär blev det först efter jag blivit lovad en gråhundsvalp om han var oduglig. Tarsan hämtades en fredag, redan lördag morron begav jag mig ut på jakt med hund och gevär. Men det blev en kort jakttur, Tarzan rev loss en klo på ena framfoten, därmed var det slut med jakten den hösten.

Vintern gick och vi i familjen trivdes med den lugna och trevliga hunden. Så kom äntligen den nya säsongen och det blev möjligt att prova hunden. En dag stod en fjolårskalv vid vägen ett par kilometer hemifrån. Med hund och erforderlig utrustning begav jag mig dit några timmar senare. Hunden släpptes och jag förväntade mig se honom ivrigt försvinna efter spåret, men han vattnade buskarna omsorgsfullt och gick till synes ointresserat omkring och nosade. Jag hann tänka; det blir nog att vänta på en gråhundsvalp.
Mitt i dessa funderingar upptäckte jag att han var borta utan att ha sett i vilken riktning han försvann. Efter ungefär fem minuter började han skalla sex hundra meter bort. Grannbyns kor var på skogsbete och skällorna hördes i skallets riktning, skallar han på dessa? Väl framme på ståndet kunde jag konstatera att det var fjolårskalven det gällde, ungefär två timmar senare vandrade vi nöjda hemåt från vår första jakt. Under den tidsperioden var det mycket glest mellan älgarna och bra hundar var en bristvara.

Tarsan visade sig vara en utmärkt älgställare de kommande jakterna och blev beryktad, vi erbjöds jakt i flera jaktlag. Domänverket hade något som kallades uppdragsjakt, där tjänstemännen jagade med lön. Där blev jag anställd som hundförare och det jagades veckor i sträck med Tarsan som enda hund.

Nu med distans till dessa jakter har jag svårt förstå hur han orkade. Tarsan var speciell på många sätt. Om älgen gick undan förföljde han den inte omedelbart eller i spåren, utan tog alltid en annan väg för att sedan ställa den på nytt där den nästan undantagslöst stod tills den sköts eller stöttes. Efter att älgen skjutits var jakten slut för hans del, han ordnade omsorgsfullt en liggplats på lagom avstånd för att ej vara i vägen när älgen slaktades upp. Passkyttar som anlänt för att delta i köttbärningen har setts leende iaktta honom när han sovit ljudligt snarkande, frågan har nästan synts i deras ansikten. Är detta en älghund?

När vi kom hem från jakterna behövde aldrig min hustru fråga hur vi lyckats - det visade Tarsans kroppsspråk. En gång övernattade han vid en skjuten älg. Allan Lövgren hade en vuxen kvar sista jaktdagen, den sköts nästan i skymningen, vi slaktade och hängde köttet, sen hade vi ganska lång väg att gå i mörker, köttet skulle hämtas nästa dag. Tarsan gick med halva vägen sen var han försvunnen,
Jag lämnade ett klädesplagg vid vägen, undantagslöst brukar han ligga där då jag tvingats lämna honom i skogen. Efter övernattning i Fredrika åkte vi dit för att bära ner köttet, ingen hund var vid vägen, nästan framme vid slaktplatsen mötte vi honom, han hade ordnat en bädd och vaktat köttet över natten.

En annan egenskap var att han alltid verkade veta var jag befann mej. Om han varit borta i timmar och jag under tiden förflyttat mej betydande sträckor, kom han alltid rakt på, till synes helt oberoende av vind eller mina spår. Tarsan hade en otrolig mental styrka, som den vinterkväll när en militär helikopter, (typ banan) flugit vilse i snöstormen och skulle landa på åkern intill hundgården. Den stod stilla och ryttlade, med kraftiga strålkastare påslagna för att kolla om det fanns luftledningar till huset. Mitt i hundgården satt Tarsan helt lugnt och tittade upp med snön yrande omkring sig.

Älghundklubbens verksamhet var ej så känd för mig, till den dag en för mig okänd ung man, Lasse Viklund, kom för att övertala mig att gå med i klubben och starta hunden på prov och detta lyckades han med, tack vare min fru. Hon frågade: -Vad kostar det? Och så gick hon och hämtade erforderliga slantar ur sina "lingonpengar", gav dem till Lasse och sa: -Du sköter anmälan. Därför kom Tarsan som åttaåring på prov i Västernorrlands älghundklubb, provberättelsen finns i älghunden 1970.
Nu nästan fyrtio år och tolv jämthundar senare, undrar jag om inte jägmästare Jan Nyberg, min följeslagare på Domänverkets jakter, hade rätt när han sa, en sådan hund till får du inte under din livstid. För mig på över sjuttio, med protes i ena knäet och hörselskadad, återstår snart att leva på minnena av ett mycket rikt jägarliv, med mina jämthundar. Men så senil att jag glömmer Tarsan tror jag aldrig att jag kan bli.

historien är publicerad med tillåtelse från
Karl-Otto Nordlinder, Tegelträsk